viblev

What if i say i'm not just another
one of your plays? You're the pretender.
What if i say i will never surrender?

Så börjar det. Förändring. Nu står jag förmodligen på den sämsta plats jag besökt på länge. Men det är bara ett besök. Om en liten tid kommer jag att lämna småskalighet och arbetaranda för att leta efter något som är mer jag.
Men målet är inte att hitta, inte att leta, utan vägen och resan. Jag har alltid varit sådan. Jag tycker det är roligare att resa än att komma fram. Roligare att vandra än att stanna. Varför? Enkelt. Livet är en resa och döden är målet. Inte för att jag räds döden, men jag har inte bråttom dit...

Det är i sådana här tider, tider av förändring och kaos, som man märker hur ens val av vänner faller ut. I mitt fall måste jag säga att det fallit mycket väl ut. Alla som jag betraktar som vänner (det är inte så många) har ställt upp på olika sätt. De har erbjudit mig att bo hos dom när jag flyttar ur min lya, de har erbjudit att låna ut pengar eller bara att ringa och prata om det behövs.
Det är sådant som dels gör en ödmjuk, och dels lite nöjd över att man är en såpass god människokännare. Jag kan förstå att vissa människor ser mig som lite socialt tillbakadragen eller svår att nå, men det beror helt enkelt på att jag inte funnit något intresse för er ännu. Jag skapar ogärna relationer på grund av nödvändighet eller bekvämlighet. Men ibland måste man ju faktiskt... Och det är bara dessa förhållanden som slagit tillbaks i ansiktet. Så nu ger jag fan i att låtsas som alla andra. YOU'RE the pretenders...

Jag har funderat en hel del på att åka till Främlingslegionen, jag hade nog nästan bestämt mig. Dock känns det som att jag kommit på andra tankar nu, att det finns bättre alternativ. Jag har sökt jobb i en annan armé i ett land ganska långt bort. Börjar jag jobba där kommer det innebära en hel hög med nya äventyr och förmodligen flera fantastiska kapitel i min bok. Men troligtvis åker jag dit och jobbar med något annat även om jag inte skulle få det jobbet.
Livet är för kort för att inte vara riskmedvetet impulsiv.

Som ni kan läsa förbereder jag mig för nästa stora äventyr, vilket det än blir. Jag vet bara att det kommer, men inte vad som kommer. Kanske blir det med vapen i handen i Afghanistan, kanske blir det som nomad i Australien, kanske blir det i ett promiskuöst kollektiv i utkanten av Paris. Eller varför inte i ett författarsällskap i Wien?

Vad tycker ni?..

Så var julen slut. Äntligen... Det är förmodligen den mest överskattade helgdagen vi har. Istället för att fokusera på frid och samvaro med nära och kära så tvingas vi tänka mer på materiella ting. Det är väl därför vi i min familj har valt att sluta med julklappar förutom till barnen. Det är skönt. Då kan man bara njuta av god mat och dryck, och att umgås med de nära och kära man umgås alltför lite med.

Men nu är det nyårsafton snart. Den där natten som alltid blir en besvikelse för att man förväntar sig att det ska bli så fantastiskt. Det blir EXAKT vad man gör det till. Så om ni väljer att bli besvikna så kommer ni bli det. Fokusera på att ha gott sällskap och njuta av umgänget snarare än hur "grym" festen är.

Med ett nytt år så kommer nya saker in i livet. För mig är det min nya MacBook som äger alla datorer jag nånsin haft. Knivskarp grafik, bra ljud, överskådligt operativsystem. Jag är nästan kär... Sen är min hyggligt nya iPhone en bra jävla telefon och sen har jag köpt lite mer Apple produkter. Jag är frälst...


Men vad vore ett inlägg utan lite skön ångest. Det var krogen igår...
Jag blev (numera) i vanlig ordning oregerligt packad och kommer ihåg c:a 1% av kvällen. Kul... Sen hade man ju gjort bort sig på ett antal punkter (i vanlig ordning) och låg och skakade i spritförgiftning hela morgonen, förmiddagen och eftermiddagen. Det får vara slut på alkohol nu. Och deffinitivt slut på att blanda öl, rödvin, vodka och tequila... Man är bra smart på fyllan.

Fick ett infall att skriva lite mer idag, fast det eg är imorgon nu..

Jag satt och reflekterade över vänner, kamrater och kompisar. Man märker på ett ganska tydligt sätt vilka som är genuina vänner när man går igenom en större förändring i livet. Vissa åker snålskjuts på en, andra åker man snålskjuts på själv, men sen finns det dom som faktiskt är riktiga vänner. De som hör av sig för att kolla hur det är med en, de som kommer och hälsar på helt omotiverat fast man bor 20 mil isär, de som låter en bo hemma hos dom även fast klockan än 0315 när man ringer...

Men man märker väl kanske de som INTE hör av sig mer än de som gör det., det ligger väl kanske i människans natur. Men ni vet vilka jag pratar om. Dom man måste ringa upp varje gång, dom som inte tar ett initiativ för att träffas och dom som bara erbjuder sig att hjälpa efter man har frågat.
Men jag har bestämt mig nu. Jag ska fan inte krypa efter någon. Vill inte dom veta av mig så har jag ingen glädje av dom. Jag är i en period i livet där jag inte har kraft eller energi att slösa på människor som inte ger nåt tillbaka. Egoistiskt eller inte...


Nedanstående kan vara världens bästa musikvideo. Det är högst möjligt!
http://www.youtube.com/watch?v=r-KJrEhbdU8

Jaha, då fick men en släng av kreativitetskatalyserande ångest. Underbart.

Jag funderade lite över det här med att vara ensam. Eller för sig själv. Det beror lite på från vilket perspektiv man ser på det. För det är ju så att 'ensamhet' är ett negativt ord, medan 'för sig själv' är ett uttryck som sjuder av självständighet och styrka.
Oavsett vilket så är det långsamt i längden. Men det är ju samma för alla. Alla har vi perioder i livet där vi är själva, och de flesta av oss tycker att det är jobbigt efter ett tag.

Jag tycker nog att det är tristessen som är värst. Tristessen tvingar mig att tänka, och ju mer jag tänker, desto mer ser jag hur meningslöst allt är. Och ju mer meningslöst allt verkar, desto mer banala saker gör mig lycklig. Saker som sprit, tv, mat, nikotin och musik. Musik är iofs inte banalt, men det passade in på något sätt ändå. Men ju mer man dränker sig i dessa saker desto tommare känns det inuti.

Men så kommer dom timmarna, när man är full av driv och livslust, och då får man saker gjort. Eller är det när man får saker gjort som man känner sig uppe igen? Isf borde man väl "rycka upp sig". Vilket underbart uttryck...


Nej nu ska jag titta på en fantastisk amerikansk film med en grupp amerikanska människor som gör något amerikanskt. Vi hörs.

Bäddar in den videon som BORDE VUNNIT och blivit officiell video för Kent - Vy från ett luftslott (Punks Jump up Remix)...

Sprit... Kul ett tag, men nu får det räcka. Går inte att ha 2-dagars varje helg. Speciellt inte på min budget.
Så nu är det vita helger som gäller fram till nyår. Eller gråa iaf..

Men nu känns allt jävligt bra faktiskt. Det ljusnar på jobbet, jag har kommit in i mitt nya liv och börjar med min gamla hobby. Känns klockrent just nu! Nu ska jag bara få ordning på lägenheten med möbler och grejer, sen är jag fan en 10-1:a!

Men men, utan ångest finns det knappt nåt att skriva om, så det får räcka här. Det kommer säkerligen mer...

Tungt idag. Vaknade på tok för sent, gick till jobbet i 110 km/h och fick ett telefonsamtal som undrade var fan jag höll hus. Tydligen skulle jag vara på ett möte, och alla satt och väntade. Kul.
Det visade sig att mailet kommit i måndags, och jag har varit ledig tills idag, så jag hade inte läst det helt enkelt.
Sen gick allt i ett tills jag slutade. Jag ska byta avdelning och befattning och gick igenom massa saker med min blivande chef och personen jag ska efterträda.

Men jag kom hem till slut, och sjönk ner i soffan, åt pizza och slog på "Suburban Bliss" med Edith Backlund. "We're a tired generation, stuck with pizza and mobile phones." Jösses. Min självömkan började där. Men den har däremot inte slutat än.

Jag var lite för full i helgen, lite för mycket. På fredagen var jag ute i min hemstad. Förfest hos några kompisar till en kompis, ut på en typisk 18-årings krog och sen Subway. Det sista har jag fått berättat för mig. Jag kommer nämligen bara ihåg typ en tequila-shot och 3 minuters dans inne på stället, sen vaknade jag i min kompis lägenhet... Hon är jävligt gullig som låter mig sova där. Hon är bäst helt enkelt.

På lördagen var det dags att gå på't igen. Lyckades väcka en kompis via telefon, som kom och hämtade mig. Vi åkte raka vägen till bolaget och köpte öl. Sen bar det av till Örebro. Varför? För att vi hade lust. Vi förfestade i bilen på en parkering i centrala Örebro och började sen leta efter nån electropop-klubb som skulle ha öppet. Vi blev hänvisade till en klubb som var så mainstream att det var sjukt, och det saknade typ helt sittplatser. Men vafan, sprit fanns det!
Vi lyckades bli fulla utan någon större ansträngning, pratade med lite folk och följde en tjej till bussen (oklart varför). Kvällen avslutades med pizza på nåt ställe i Örebro och sen en vandring till bilen där vi sov. Jag somnade med en flaska öl i ena handen och min nyckelknippa i högsta hugg i den andra...

När vi vaknade på lördagen gick vi ut, rökte några cigaretter och gick till Wadköping. Vi letade efter ett fik som vi inte hittade, så vi gick in i stan igen. Det slutade med McDonald's... BigMac meny och kaffe, sen drog vi runt och nyktrade till. Vi satt och diskuterade vårt samhälle och hur det föll samman under 90-talet, och drack julmust. Eller om det var cola? I vilket fall som helst så gick vi runt och såg en biograf. Så vi drog in, såg att Bond började om 5 minuter, köpte biljetter, cola och popcorn och tog plats i salongen. Det var fem andra där.
Efter filmen enades vi om att "Quantum of Solace" var grym, sen gick vi till bilen och åkte hem till min hemstad.

Väl i hemstaden så träffade jag en annan kompis som jag skulle käka med. Det blev McDonald's, igen... Jaja, sen drog vi runt ett tag och konstaterade att det var skittråkigt här, så vi kollade efter ställen som var öppna. Vi hittade ett, så vi tog en öl och gick hem.


Det var allt jag orkar skriva för den här gången. Ensamhet är jobbigt, men tvåsamhet kan vara värre.
Nu är kungen fri...

P.S.
Passar på att inbädda en grym tjej...

D.S.

Hur många är vi egentligen som kommer ihåg SVT:s barnprogram "Ika i rutan"? Eller alla andra psykadeliska barnprogram som 80-talisterna fick stå ut med? Är det någon mer än jag som inte förstår hur dessa program fick statligt stöd? Jag fick förmodligen fler men av Ika än av PowerRangers.

För er som inte vet vad jag pratar om: På sent 80-tal och tidigt 90-tal tyckte statens TV-kanal att det var lämpligt att skrämma skiten ur barn. Inte genom att visa våld eller krig eller sånt som smågrabbar gillar, utan genom att göra program som fick en syratripp att verka som man sniffat limstift i jämförelse. Kolla här:

• Mystiska "Doktorer" som rökte magisk pipa och åkte till drömmarnas land med en skitstor katt med VÄLDIGT läskiga ögon (iofs var det repris från typ sent 70-tal, men det sändes).
• Socialt avvikande personer som levde på att samla skrot och tillverka meningslösa "uppfinningar".
• En eremiterad gubbe i filthatt som pratar med sin katt och behandlar den som en människa.
• En CP-skadad pojke som gör bort sig framför kameran.
• En "snäll" björn som ändå misshandlar dom som han anser befinna sig utanför hans egna etiska ramar. Vidare visas kapitalister som sorkar som inte drar sig för något när det kommer till att tjäna pengar, svarta är skurkar och det äts en substans som gör en skitstark om man är härdad, men om man inte har tagit förut så får man magsår.
• ...och mycket, mycket mer.

Jag vet att många program härstammar från 70-talet, men det förändrar inte det faktum att dom sändes i "min" tidsperiod också. Avvikelse, flum och dumhet glamorifieras, medans egenskaper som laglydande och samhällsmedborgare förkastas och fördummas (tänk poliserna eller brandmännen i Bamse).

Tack SAP! Tack så hemskt mycket för att ni förvred en hel generation till slackers och samhällsföraktare! Jösses...

Men verkar ju ändå ha blivit mindre förstörda än Disney-generationen, 90-talisterna. Jösses. Prepubertal fylla och ansvarslöst sex i nedre tonåren. Hej och hå! Kul att ni ska ut på arbetsmarknaden snart. GLHF...


(Ovanstående inlägg kan av vissa uppfattas som stötande, raljant och fördomsfullt. Tough luck...)

Sitter och tar en paus i städningen. Det känns som det börjar rinna av mig nu. Min lägenhet såg förjävlig ut så jag fick ryck och började hetsstäda och packa ihop hennes saker. Det kommer ta ett tag (läs dagar), men det är skönt att komma igång. Dock fick jag en sådan hetsig huvudvärk att jag blev tvungen att göra något annat ett tag. Jag är nog hungrig. Har inte ätit på ett tag. Jag ska nog belöna mig själv med en pizza.


Om det nu är någon som faktiskt läser den här bloggen förutom jag själv så vill jag bara tipsa om http://etanol.blogg.se/musik/. Han har börjat lägga ut sin musik så passa på och lyssna! Bra grejer.

Det kliar över hela kroppen, trots att jag duschat idag. Det är inte vattkoppor. Det är jag.

Sen är det kaksmulor i soffan. Det hjälper inte. Jobbat förmiddag idag fast jag egentligen var ledig. Det kan ju vara bra att jobba ikapp eller nåt. Men sen jag kommit hem och slängt i mig en plinglunch så tog orken slut och jag landade huvudstupa i soffan. Slog på tv:n innan jag hann tänka. Den stjäl mina tankar, så jag slipper tänka dom. Tack Robban!..

Jag förstår inte för mitt liv varför jag har så svårt att skriva. Jag kan inte förmå mig att bara knacka ut det som finns i hjärnan. Däremot kan jag prata, då väller det ut i en strid ström av visdom och självklarheter (skillnad?) utan pardon. Jag ska nog försöka att inte vara min egen redaktör. Sluta vara så jävla pretentiös. Det blir svårt. Jag är född i en svårt pretentiös "familj", så det är nog både anlagt och socialt ärvt. Men det går ju inte så dåligt för mina pretentiösa familjemedlemmar, så det kanske inte är enahanda negativt.

Sen är det detta med privatliv. Jag avskyr tanken på att hora ut mitt liv, och skriva om allt. Därför gör jag inte det. Det sitter i ryggmärgen att försöka vara anonym, inte låta folk inpå. Så det jag skriver här är mitt liv från en terminal, ett hagioskop.


P.S. Det kursiva i början är förklaringen till varför jag aldrig fick bra betyg på limmerickskrivning i högstadiet. D.S.

Idag har jag haft en helvetisk huvudvärk. Så jag har kollat på tv och sovit i soffan, om vart annat.
Det som slog mig är att det knappast kryllar med bra program. När "2½ men" är höjdpunkten på dagen är det dags att ta sig en funderare. Det kanske är dags att gå över till böcker helt... Men frågan är ju om man klarar av att aktivt ta in information hela tiden. Man har kanske blivit beroende av det passiva inflödet av intryck?

Nu sitter jag vid datorn som inte är särskilt mycket bättre, men det är iaf inte helt passivt. Men tråkigt...
Det finns inte direkt mycket värt på internet heller. Speciellt inte med tanke på att internet består av ungefär 80% porr. Inget fel med porr, men det kan ju knappast vara så att sex rimligtvis ska vara 80% av våra intressen? Det känns som en tillbakagång i evolutionen.

Efter en stunds kontemplering har jag dragit slutsatsen att jag, liksom de flesta, är för lat för mitt eget bästa. Egentligen borde man promenera till jobbet, jogga på eftermiddagen och köra ett pass styrka framåt kvällen. Men med handen på hjärtat är det väl få av oss som egentligen lever så.

Jag brukar väl lyckas få ihop ett par löp- eller orienteringspass i veckan och kanske lite styrketräning (helst utan redskap). Förmodligen mest tack vare att jag har ett jobb som förordar fys på arbetstid. Har jag tur hinner jag skjuta lite någon gång varannan vecka om det inte är för mycket att göra.

Dock har jag utrustning som är värdig en kroppsbyggare, MMA-mästare och Delta-operatör... Det är bra märkligt... Det som kostar pengar kan man ägna sig åt, men att träna som de facto är gratis, det blir negligerat.

Det måste vara en brist på självdisciplin! Även om jag kan sticka ut med en ryggsäck som väger dryga 40kg upp på fjället och svina runt, helt på eget initiativ, så verkar det som att självdisciplinen bara räcker så långt. Nu är det väl dags att styra upp den usla kroppen, men kanske framförallt den usla självdisciplinen!


Förutom att det är hög tid för självspäkning, är det lika hög tid att skaffa en hobby. Det är tamejtusan inte nyttigt att leva inne i sitt jobb hela tiden. Förutom att jag tröttar ut mig själv, så tröttar jag ut min omgivning.

En kompis planterade ett frö som snabbt växte, att åter börja med en gammal sport jag sysslade med förut. Tydligen har det gamla gänget börjat komma igång igen med goda framgångar.

Fastän jag en gång lovat mig att aldrig börja igen, så ville jag direkt vara med! Så nu gäller det att skrapa ihop lite pengar så jag kan köpa ny utrustning. Jag har det mesta, men det mest vitala saknas. Detta är naturligtvis det allra dyraste...

Så jag ska försöka leva billigt ett tag nu, äta gamla grönpåsar och tillbytta M.R.E's i så stor utsträckning som möjligt tills jag fått ihop en 12 loppor. Det blir kul... Tur att jag har en halv flaska 10-årig Laphroaig kvar. Jag menar, då har jag i alla fall något att glädja mig åt i slutet på veckan.


Jag grämer mig över att ovanstående inlägg ser misstänkt mycket ut som ett vanligt blogginlägg.
Blev jag som dom andra?