What if i say i'm not like the others?..
What if i say i'm not just another
one of your plays? You're the pretender.
What if i say i will never surrender?
Så börjar det. Förändring. Nu står jag förmodligen på den sämsta plats jag besökt på länge. Men det är bara ett besök. Om en liten tid kommer jag att lämna småskalighet och arbetaranda för att leta efter något som är mer jag.
Men målet är inte att hitta, inte att leta, utan vägen och resan. Jag har alltid varit sådan. Jag tycker det är roligare att resa än att komma fram. Roligare att vandra än att stanna. Varför? Enkelt. Livet är en resa och döden är målet. Inte för att jag räds döden, men jag har inte bråttom dit...
Det är i sådana här tider, tider av förändring och kaos, som man märker hur ens val av vänner faller ut. I mitt fall måste jag säga att det fallit mycket väl ut. Alla som jag betraktar som vänner (det är inte så många) har ställt upp på olika sätt. De har erbjudit mig att bo hos dom när jag flyttar ur min lya, de har erbjudit att låna ut pengar eller bara att ringa och prata om det behövs.
Det är sådant som dels gör en ödmjuk, och dels lite nöjd över att man är en såpass god människokännare. Jag kan förstå att vissa människor ser mig som lite socialt tillbakadragen eller svår att nå, men det beror helt enkelt på att jag inte funnit något intresse för er ännu. Jag skapar ogärna relationer på grund av nödvändighet eller bekvämlighet. Men ibland måste man ju faktiskt... Och det är bara dessa förhållanden som slagit tillbaks i ansiktet. Så nu ger jag fan i att låtsas som alla andra. YOU'RE the pretenders...
Jag har funderat en hel del på att åka till Främlingslegionen, jag hade nog nästan bestämt mig. Dock känns det som att jag kommit på andra tankar nu, att det finns bättre alternativ. Jag har sökt jobb i en annan armé i ett land ganska långt bort. Börjar jag jobba där kommer det innebära en hel hög med nya äventyr och förmodligen flera fantastiska kapitel i min bok. Men troligtvis åker jag dit och jobbar med något annat även om jag inte skulle få det jobbet.
Livet är för kort för att inte vara riskmedvetet impulsiv.
Som ni kan läsa förbereder jag mig för nästa stora äventyr, vilket det än blir. Jag vet bara att det kommer, men inte vad som kommer. Kanske blir det med vapen i handen i Afghanistan, kanske blir det som nomad i Australien, kanske blir det i ett promiskuöst kollektiv i utkanten av Paris. Eller varför inte i ett författarsällskap i Wien?
Vad tycker ni?..
one of your plays? You're the pretender.
What if i say i will never surrender?
Så börjar det. Förändring. Nu står jag förmodligen på den sämsta plats jag besökt på länge. Men det är bara ett besök. Om en liten tid kommer jag att lämna småskalighet och arbetaranda för att leta efter något som är mer jag.
Men målet är inte att hitta, inte att leta, utan vägen och resan. Jag har alltid varit sådan. Jag tycker det är roligare att resa än att komma fram. Roligare att vandra än att stanna. Varför? Enkelt. Livet är en resa och döden är målet. Inte för att jag räds döden, men jag har inte bråttom dit...
Det är i sådana här tider, tider av förändring och kaos, som man märker hur ens val av vänner faller ut. I mitt fall måste jag säga att det fallit mycket väl ut. Alla som jag betraktar som vänner (det är inte så många) har ställt upp på olika sätt. De har erbjudit mig att bo hos dom när jag flyttar ur min lya, de har erbjudit att låna ut pengar eller bara att ringa och prata om det behövs.
Det är sådant som dels gör en ödmjuk, och dels lite nöjd över att man är en såpass god människokännare. Jag kan förstå att vissa människor ser mig som lite socialt tillbakadragen eller svår att nå, men det beror helt enkelt på att jag inte funnit något intresse för er ännu. Jag skapar ogärna relationer på grund av nödvändighet eller bekvämlighet. Men ibland måste man ju faktiskt... Och det är bara dessa förhållanden som slagit tillbaks i ansiktet. Så nu ger jag fan i att låtsas som alla andra. YOU'RE the pretenders...
Jag har funderat en hel del på att åka till Främlingslegionen, jag hade nog nästan bestämt mig. Dock känns det som att jag kommit på andra tankar nu, att det finns bättre alternativ. Jag har sökt jobb i en annan armé i ett land ganska långt bort. Börjar jag jobba där kommer det innebära en hel hög med nya äventyr och förmodligen flera fantastiska kapitel i min bok. Men troligtvis åker jag dit och jobbar med något annat även om jag inte skulle få det jobbet.
Livet är för kort för att inte vara riskmedvetet impulsiv.
Som ni kan läsa förbereder jag mig för nästa stora äventyr, vilket det än blir. Jag vet bara att det kommer, men inte vad som kommer. Kanske blir det med vapen i handen i Afghanistan, kanske blir det som nomad i Australien, kanske blir det i ett promiskuöst kollektiv i utkanten av Paris. Eller varför inte i ett författarsällskap i Wien?
Vad tycker ni?..
